sa min mamma en gång.
Jag minns inte varför, men en midsommar åkte jag över till Öland ensam. Jag hade ingen sovplats och inga bestämda planer på att träffa någon vän utan hoppade bara på bussen och tyckte det var underbart att kunna göra precis vad jag kände för för stunden. Jag spenderade någon dag med min kompis Sonny, sov någon natt i stugan Sandra bodde i, en annan natt hos en bekant i en husvagn...det var en enorm frihetskänsla att bara ha mig själv att tänka på. Det här var inget speciellt, jag gjorde många saker ensam på den tiden, jag gillade det och är övertygad om att det stärkte min självkänsla. Jag förstår inte varför jag någonsin slutade, men börjar inse att det nog betyder mycket för mig att göra saker på egen hand. Jag saknar det och överväger att boka en resa, men tänker att jag kanske ska återuppta beteendet på ett mer försiktigt sätt. En bio, kanske?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar