Frågan lyder som följer:

Är det enbart positivt att det för vår generation är så himla "okej" att prata om sina problem, att man nästan ska göra det, eller leder detta till något slags omedveten tävling om vem som mår sämst? Peppar vi varandra att känna efter för att vi liksom nästan förväntas må dåligt av alla krav vi har på oss och alla val som ska göras? Får det här med att man ska bearbeta varenda liten känsla till följd att vi utvecklar problem där det egentligen inte fanns några från början? Är det här en del av anledningen till att så många unga mår dåligt, eller är det just tack vare detta som så många tar sig ur det? Någon?