Äktenskap?

Jag tänkte lite på det här med att jag inte vill gifta mig och på folks reaktioner när jag säger detta. Inte sällan får jag en lite överseende blick som säger "du tror det nu ja, men du kommer ändra dig när du träffar den rätte". Eller låter det "det är ju för att du inte är kär nu som du tänker så". Då kan jag tycka att folk är lite trångsynta. Giftermål kanske var det enda alternativet förr, då kvinnor inte fick jobba och försörja sig själva, men idag har vi alla valmöjligheter i världen. Är det då så självklart att de som vill hålla fast vid den här gamla traditionen har rätt och vi som ser nya möjligheter har fel?

Med detta vill jag heller förstås inte få sagt att det är jag som har rätt. Jag tycker det är jättefint att vara sådär kär så man är fullkomligt övertygad om att det ska vara för evigt och jag önskar givetvis mina vänner som känner så att det också är så det kommer bli. För mig känns det dock som ren galenskap att stå och lova att jag ska vara kär i någon resten av livet, för hur sjutton ska jag kunna veta att jag kommer vara det? Hur ska jag veta att det jag vill få ut av livet nu är detsamma som jag kommer vilja få ut av livet i framtiden? Hur ska jag veta att de egenskaper en person plockar fram hos mig nu är de egenskaper jag vill se hos mig själv om 10 år?

Folk menar att man kanske inte är förälskad hela livet, men att det utvecklas till en annan typ av kärlek. Tacka fan för det, tänker jag då. Det gör det väl för alla människor som är en stor del av ens liv under en längre tid. Bara för att man en gång var kär i en person, innebär det inte nödvändigtvis att dessa nya känslor är annorlunda än de man skulle ha för en vän som man bodde ihop med i 10 år. Kanske är det ungefär samma sak? Kanske inte.

Vad jag vill få sagt är att jag inte riktigt kan förstå hur ett giftermål skulle vara bevis för ens kärlek till varandra, för vad betyder det egentligen att stå och lova något som man faktiskt inte själv kan bestämma över?