14 timmar i bingen

Igår somnade jag klockan 14. Jag trodde jag skulle vara sådär oförskämt utvilad idag, men huvudvärken jag lagt till med tar över hela känslan. Man kan sova för mycket, med andra ord. Nu ska jag gå och jobba. Sen är det helg.

Tisdagsöl på Friday's

Jag loggar ytterst sällan in på Facebook, men blev alldeles varm i kroppen när jag gjorde det förut och såg att Ingela lagt upp denna bild från strandpromenaden på Rügen. Vi går barfota. Och jag är solbränd. JAG är solbränd. Jag var vitast i kommunen när vi dag ett på vår roadtrip anlände till Nybro, varför jag dag två pressade på stranden på Öland utan solskyddsfaktor, dock med solskärm. Senare på kvällen när Bryan skjutsade mig på cykeln till en fest hos Sandra blev jag vid varje ojämnhet i marken varse om att solskydd är prio ett för mig. På Rügen klarade jag det hela galant, brände mig kanske lite....men till slut gick jag där med en okej solbränna.

Idag tog Bryan och jag ett par öl. Öl mitt i veckan är lite extra gott, kan jag tycka. Kanske för att det inte är så självklart.

Och förresten...

...så stoppade en man mig på gatan förut och sa "men titta på dig! Det är tur man inte är ung!" och jag undrade om han menade att han var en våldtäktsman som inte fick upp den längre. Då var det ju verkligen tur.

...så tyckte tjejen på Jysk som strulade massa att jag kunde gå ner till Konsum och lägga fem kronor i en kundvagn att ta hem bord och stolar i. Öh?

Second hand heaven

Idag åt jag lunch med Fritz. Jag åt min pasta men fick ingen zucchini och blev lite butter.

När jag väl bestämt mig för något ska det hända på en gång, här och nu. Jag vill mena att det handlar om passion, somliga skulle kalla det dumdristighet. Hur som helst så kom jag innan helgen fram till att jag behövde ett nytt köksbord, trots att jag hade ett som fungerade alldeles utmärkt, om man bortser från lite charmigt vingel. Idag cyklade jag bort till second hand-affären för att se om bordet jag såg förra veckan fanns kvar, vilket det inte gjorde. Jag har dock blivit rätt tjenis med karln som är chef(?) och när jag berättade mitt sorgliga öde för han fick han något busigt i blicken och sa "kom med här..!" och så smet vi bak på deras stora lager. Det var som second hand-himmeln, massa möbler och jag hade första tjing! Jag hittade inte det perfekta bordet, men var rätt nöjd ändå. Cyklade vidare till Jysk där jag hittade ett bord jag gillade - och bråkade till mig de fyra tillhörande stolarna för endast en femhundring. Jag kan känna mig lite stolt sådär, jag är annars typen som är tyst och inte kräver min rätt i butiker. Idag stod jag på mig och det lönade sig! Så, här sitter jag och äter pizzan jag bakade igår och förstår inte varför jag tvivlade på detta bord. Det är ju underbart.

Nu skulle jag behöva rensa ur mitt förråd, men behöver åtminstone två händer till. Någon frivillig? Någon?

Keep dreaming baby

Jag drömmer sjukt kul drömmar nu för tiden, lättsamma och roliga, lite som en komedi. Jag hoppas det är en spegelbild av min sinnesstämning just nu, som förvisso kan vara ganska tung, men på ett konstruktivt sätt som jag tycker om.

Jag har ungefär tre timmar av oro för bilolyckor, hjärtinfarkter och jordens undergång kvar innan jag kramar mina föräldrar. Det känns så underbart så jag vill svepa en martini på en gång bara för att fira.

Den om att kunna släppa saker i tid...

Och där kom jag hem, dagen var borta och jag hade inte städat. Nu hade jag iofs inte tänkt ställa mig och putsa fönster, men jag kan sätta hur mycket pengar som helst på att mamma kommer påpeka att mina fönster är väldigt skitiga. Det gör inget, kommer jag svara då.

Jag har en förmåga att verkligen fästa mig vid saker, som tv-serier (Twin Peaks och Arkiv X) och böcker. Jag tittar på dom eller läser dom och älskar och hatar karaktärerna i dom som om de var mina närmaste. Så, när en riktigt bra bok är slut, som den jag läste ut för ett par dagar sedan, har jag väldigt svårt att börja på en ny direkt. Det är lite som med husdjur - när katten dör kan man inte skaffa ny på en gång. Jag började lite trevande på en ny bok idag, men jag är osäker på om jag är redo. Jag är fortfarande upprörd över vissa saker i den förra. Jodå, näemensåattde.

Mamma, pappa, barn

Imorgon kommer mina föräldrar hit, jag ser verkligen fram emot det och hela den här dagen känns mest som en enda lång väntan. Som dagen innan julafton, ungefär. Jag träffar väl mina föräldrar rätt ofta egentligen, nu senast i jul, men det är väldigt sällan de är här båda två samtidigt så det känns alltid extra kul. När jag åker hem till dom blir det gärna lite vardag över det hela, men när de är här i min lilla etta måste vi verkligen umgås. Sitta och prata, dricka vin, kanske spela ett parti TP. Laga middag ihop och äta frukost ihop. Det kommer bli fantastiskt.

På lördag står den egentliga anledningen till att de kommer hit på schemat - mc-mässan. Jag har tagit ledigt för att följa med, inte för att jag tycker det är speciellt kul att titta på bågar i flera timmar, men för att jag vill umgås med mamma och pappa. Jag funderar över vad jag ska ha för outfit. Tar man seden dit man kommer och bär skinnväst, skinnbrallor och boots? Min besvikelse kommer vara enorm när jag inser att de flesta som är där är precis som min pappa. En 50-åring med utflugna ungar som äntligen har tid för ett nytt barn. Inte ens en tatuering har han. Eller hästsvans.

Bonjour

Franska är så himla vackert. Det ska jag lära mig.

Med rätt att döda?

Jag läser i Mitt i söderort om "Erik", som försvarade sig själv och sin familj med hammare då en granne, för andra gången, försökte döda han med en kniv och även hotade att döda hans barn och våldta hans fru. "Erik" hade hammaren i bakfickan och använde den efter att våldsmannen skurit han med kniven. När knivmannen ytterligare en gång anföll slog han igen. Ja, vad skulle han gjort? Stått där och låtit knivmannen stycka han för att sedan fortsätta med familjen, en efter en? Förmodligen, eftersom Erik dömdes till ett års fängelse medan knivmannen inte ens blev åtalad.

Jag blir så upprörd. Jag tänker på familjen i Arboga som förlorade sina två små barn och undrar om domstolen menar att även om mamman hade haft något att försvara sig med och hunnit reagera, så hade hon ingen rätt att göra det? Jag fattar ingenting. Oavsett hur sjuk tyskan är, hade Emma Jangestig för min del kunnat skjuta henne i huvudet utan att agera felaktigt. Man kan inte sansat stå och tänka att "våld är fel, hon får döda oss men jag ska inte sjunka till hennes nivå " när någon försöker mörda en. Tyskan kanske kan "räddas" och bli frisk, men hon ska inte bli det på två döda barns bekostnad. Det kan inte funka så.

03:30

Om en halvtimme är klockan fyra, då brukar jag stiga upp.
Jag har ätit godis i sängen så nu måste jag stiga upp och borsta tänderna igen.

02.30

Idag har jag spelat Ebba Grön i iPoden, lite pubertalt kan tyckas, och kanske är det så. Jag tänker tillbaka på tider som varit, när jag var yngre och bodde i världens minsta småstad och gick på samma fest varje helg. Hemma hos Sandra kanske, vi drack några öl och sen några till, jag tog en snus av Fredrik och när jag spottade ut den däckade jag på mattan. Sandra satte på We're only in it for the drugs och som på beställning blev jag pigg igen. Jag dansade gärna till What's the color of love med Lili och Sussie. Sen var ölen slut och jag tjatade på Fredrik att sälja några av hans till mig. Han blev irriterad och undrade varför jag inte köpte fler när jag visste att det alltid var samma visa, men ställde upp. Ungefär så gick det till. Gång på gång. Det var rätt bekymmersfritt.

Jag är dock väldigt glad att jag flyttade därifrån. Jag får för mig att det är bra att göra så ibland, bryta upp, flytta på sig, skapa ett nytt liv. Det ger en så många chanser att lära sig och göra allt ännu lite bättre nästa gång. Skulle det leda till att man till slut, efter alla lärdomar från tidigare gånger, lyckas skaffa sig precis det liv man vill ha?

Stoppa tjuven

VEM stal platspåsen från min sadel utanför ICA nyss?

Paris?

Jag har delat med mig om min tanke att åka till Paris ensam ett par dagar och de flesta menar att jag inte alls vill åka ensam, jag vill ha någon att dela det med. Varför då? Jag tycker ju om att vara ensam. Tänk att promenera gatorna fram, sätta sig på något mysigt café och ta en kaffe, gå på loppmarknader, äta middag på någon liten restaurang och dricka ett glas vin medan man läser en bok. I ensamhet. I Paris.

Ändå lyckas folks negativa inställning påverka mig, vilket kanske är ett tydligt tecken på att jag borde göra det här? Det faktum att jag faktiskt tar upp det hela med andra kanske är en ännu mer uppenbar hint, för vad har andra med saken att göra? Jag anser mig nog vara ganska självständig, men inte alls på det där sättet så jag kan sätta blicken på ett mål och sedan gå mot det utan att se mig omkring och snegla på andras ansiktsuttryck. Och det är precis sådan jag vill vara.

Man växer blott i en ensamhet

sa min mamma en gång.

Jag minns inte varför, men en midsommar åkte jag över till Öland ensam. Jag hade ingen sovplats och inga bestämda planer på att träffa någon vän utan hoppade bara på bussen och tyckte det var underbart att kunna göra precis vad jag kände för för stunden. Jag spenderade någon dag med min kompis Sonny, sov någon natt i stugan Sandra bodde i, en annan natt hos en bekant i en husvagn...det var en enorm frihetskänsla att bara ha mig själv att tänka på. Det här var inget speciellt, jag gjorde många saker ensam på den tiden, jag gillade det och är övertygad om att det stärkte min självkänsla. Jag förstår inte varför jag någonsin slutade, men börjar inse att det nog betyder mycket för mig att göra saker på egen hand. Jag saknar det och överväger att boka en resa, men tänker att jag kanske ska återuppta beteendet på ett mer försiktigt sätt. En bio, kanske?

Romantik när den är som bäst

Under promenaden till, från och i Högdalen Centrum kom gårdagens film upp i tankarna och jag insåg att delen som nog tilltalade mig lite var förhållandet mellan Juan Antonio och Maria Elena. Kanske är det sant att endast obesvarad kärlek kan vara romantisk? Två personer som är menade att vara tillsammans men som är så passionerade att de försöker döda varandra, är det inte vackert?

John

Igår såg vi Woody Allens "Vicky Cristina Barcelona", den var okej. Jag tyckte periodvis den var seg och och förutsägbar, medan andra delar fångade mitt intresse.

Jag läser en biografi om John Lennon och kommer förmodligen åsidosätta några av dagens göromål för att ägna mig åt boken, men nu måste jag pallra mig upp ur sängen och gå bort och köpa ett par öl. Ikväll ska jag på party med Katja.

Helgen är kommen

Igår åkte jag till Ingela efter jobbet och därefter tog vi bilen till Sickla köpkvarter där Ingela skulle leta stövlar. Vi lämnade stället utan skor men bägge två böcker rikare. Sen köpte vi godis. Jag åkte hem och läste en stund innan jag begav mig till Annie och Bryan där Bryan bjöd på scones och te, varefter ett parti TP spelades och det tidigare under dagen inhandlade godiset åts. Vi samtalade även.

Scones och te

TP

Så var det med den saken. Nu ska jag göra mig redo för middag och bio. Jag kan knappt hålla ögonen öppna men hoppas middagen ska ge mig lite energi.

Karolina hjärta Skinner

Åh herre jävlar. Jag somnade på soffan och drömde att jag hade ihop det med Assistent Director Skinner. Vi gillar Skinman och så, men för den som missat Chris Carters gåva till människan så biforgar jag en bild på Skinner. Det kanske är väl att jag bara har ett avsnitt kvar. Tur att resten av veckan är uppbokad dock, för abstinensen kommer vara stark.

Skinner, eller Mitch Pileggi, ständig favoritkändis

.

Som sagt så jag har sovit i soffan en rätt bra stund, i timmar kanske, och ska nu fortsätta min sömnturné i sängen. Tänderna är borstade, katten matad och jag struntar helt i att klockan bara är halv sju. Jag är trött, punkt och finale.

Äktenskap?

Jag tänkte lite på det här med att jag inte vill gifta mig och på folks reaktioner när jag säger detta. Inte sällan får jag en lite överseende blick som säger "du tror det nu ja, men du kommer ändra dig när du träffar den rätte". Eller låter det "det är ju för att du inte är kär nu som du tänker så". Då kan jag tycka att folk är lite trångsynta. Giftermål kanske var det enda alternativet förr, då kvinnor inte fick jobba och försörja sig själva, men idag har vi alla valmöjligheter i världen. Är det då så självklart att de som vill hålla fast vid den här gamla traditionen har rätt och vi som ser nya möjligheter har fel?

Med detta vill jag heller förstås inte få sagt att det är jag som har rätt. Jag tycker det är jättefint att vara sådär kär så man är fullkomligt övertygad om att det ska vara för evigt och jag önskar givetvis mina vänner som känner så att det också är så det kommer bli. För mig känns det dock som ren galenskap att stå och lova att jag ska vara kär i någon resten av livet, för hur sjutton ska jag kunna veta att jag kommer vara det? Hur ska jag veta att det jag vill få ut av livet nu är detsamma som jag kommer vilja få ut av livet i framtiden? Hur ska jag veta att de egenskaper en person plockar fram hos mig nu är de egenskaper jag vill se hos mig själv om 10 år?

Folk menar att man kanske inte är förälskad hela livet, men att det utvecklas till en annan typ av kärlek. Tacka fan för det, tänker jag då. Det gör det väl för alla människor som är en stor del av ens liv under en längre tid. Bara för att man en gång var kär i en person, innebär det inte nödvändigtvis att dessa nya känslor är annorlunda än de man skulle ha för en vän som man bodde ihop med i 10 år. Kanske är det ungefär samma sak? Kanske inte.

Vad jag vill få sagt är att jag inte riktigt kan förstå hur ett giftermål skulle vara bevis för ens kärlek till varandra, för vad betyder det egentligen att stå och lova något som man faktiskt inte själv kan bestämma över?

Vi gör brännvin utav vatten

Jag kan ha gett ifrån mig ett litet tjut av lycka när jag hittade den här boken för en billig penning på Myrorna idag:



Dagens konstateranden:

• Jag älskar att åka buss


• En busschaufför som stannar bussen och släpper på en med ett leende trots att man är sen och bussen redan börjat köra är kanske världens bästa människa


• Jag har alltid tur med bussar


• Jag ska aldrig gifta mig

Vinet är slut

Eftersom det är en dödssynd att inte uppdatera sin blogg på ett par dagar vill jag konstatera följande:

• Helgen är slut
• Vinet är slut
• Jag är rik
• Jag längtar till imorgon

Så. Då var det gjort.

Yes is the new no

Idag tror jag tunnelbaneföraren förvånade oss alla när han glatt utbrast "Välkomna till T-Centralen, ha en fortsatt trevlig dag! Le gärna lite extra mot varandra!". Jag tyckte nästan det var värt att applådera. Applåder hör dock inte hemma i en biosalong, ändå tycker jag allt som oftast det applåderas hej vilt när eftertexterna börjar rulla. Så var hur som helst fallet idag, när Erika och jag var på date och såg Yes man. Den var lite rolig, men inte så mycket mer och det var nog inte meningen heller. Att jag är otroligt attraherad av Jim Carrey kanske gjorde sitt. Innan filmen åt vi i Kungshallarna och uppdaterade oss lite om varandras liv. Jag åt samma pasta som jag åt där med Katja i fredags, den är fantastiskt god.

-bacon +champinjoner

söta erika

jag med väldigt mycket kläder och bio-mat.

Korven

Idag är det röd dag och jag har jobbat och dragit in stålar till mitt konto. Jag lekte med en korv och tyckte inte det fanns någon hejd på det roliga när jag placerade den på olika otippade ställen. Jag är verligen jätterolig. Jag är så rolig att om jag var kille skulle jag bli kär i mig. Precis så rolig är jag.

Här överraskar vi Natcha med Korven i hennes låda. Det var ett av de mindre roliga ställena.

Ja. Så jävla roligt kanske det inte var. Men det var helt okej att få dubbelt betalt för. Godnatt.

Glory, Amen!

Jag klädde mig i de varmaste kläder jag kunde hitta förut när jag skulle iväg och riktigt njöt av klimatet. Luften är så uppfriskande. Kylan säger jag fortfarande rakt nej till, dock.

Idag för....

...2 år sedan var jag på ett roligt party med mycket folk och vi satt utspridda i soffan, på stolar och på golvet och åt soppa och såna där stora räkor(?) och jag blev rätt kär i en tjej. Vid en senare timme bokade jag glad i hågen en date mellan en festdeltagare och en icke närvarande vän till mig. På hemvägen såg jag ut på detta vis:


...1 år sedan la jag mig i soffan och tittade på Arkiv X när jag vaknade och när telefonen ringde och jag tittade upp hade hela dagen gått och det hade blivit alldeles mörkt omkring mig utan att jag märkt det. Personen som ringde var Ingela och vi möttes en stund senare upp på Söder och drack drinkar. Jag drack martini och hade en vit stor skjorta på mig.

Det ni.

Dagens kändis: Mitch Pileggi kammar hem titeln även idag.

Världens bästa byxor

Om den egentliga ägaren till de här byxorna ringde och sa att han ville ha tillbaka dom skulle jag lägga mig ner och dö. Man kan liksom inte köpa ett par nya, gamla, mysbrallor. Det går inte. Nu ska jag ut i kylan. Jag ska halvvägs till Rågsved och tillbaka och sedan ska jag åt andra hållet. Förresten så kom jag för ett tag sen att tänka på att låten Söndagmåndagsång på Thåströms senaste skiva, som jag brukar känna handlar om min gamla stad Nybro, ju i själva verket handlar om min nuvarande hemort Högdalen. Och det fattar jag inte, för vem fan går på fest i Högdalen?
Förutom hemma hos mig då.

Frågan lyder som följer:

Är det enbart positivt att det för vår generation är så himla "okej" att prata om sina problem, att man nästan ska göra det, eller leder detta till något slags omedveten tävling om vem som mår sämst? Peppar vi varandra att känna efter för att vi liksom nästan förväntas må dåligt av alla krav vi har på oss och alla val som ska göras? Får det här med att man ska bearbeta varenda liten känsla till följd att vi utvecklar problem där det egentligen inte fanns några från början? Är det här en del av anledningen till att så många unga mår dåligt, eller är det just tack vare detta som så många tar sig ur det? Någon?

Dagens kändis

Man önskar aldrig att någon man tycker om ska må dåligt, men ibland är det otroligt skönt att veta att man inte är ensam, att det inte är trams eller påhitt, att det finns människor som förstår precis vad man pratar om för att de varit där själva.

Dagens kändis: Mitch Pileggi

(Jag skrev en lång fråga kring vår generations "hets" om att prata om allt och vad det egentligen leder till, men råkade radera det hela så ni får ta del av den funderingen en annan dag. Nu vill jag i sällskap av mina chips och min dip försvinna in i Arkiv X. Jösses vad Mulder och Scully får vara med om. Det är så att man skulle bli FBI-agent.)

Svinpäls och polkagrisen

Jag hittade Svinpäls rotandes i min godispåse och tyckte att det är väl klart pojken ska ha en polkagris. Han slickade som besatt på den i jag vet inte hur många minuter. Alla älskar polkagrisar. En gång förr i tiden när jag var sambo med en karl hade jag polkagrisar i en skål i lägenheten och när vi skulle åka bil till Nybro med hans föräldrar tyckte jag det var suspekt att min dåvarande svärfar hela tiden stoppade en ny polkagris i munnen. Till slut erkände han att han länsat min skål och stoppat fickan full innan vi åkte. Det tyckte jag va kul.

Nyårsafton i bilder

Sista måltiden 2008 var en av de godaste under hela året.

Tolvslaget

Fanns inte en människa i världen jag hellre ville spendera den här aftonen med än denna fantastiska kvinna.