Det enda det finns ork till är att förflytta mig mellan köksbordet och tvättstugan. Egentligen inte ens det. Helst vill jag sitta vid bordet och sörpla på mitt te och äta mina geisha och stirra ut i luften. Det är hur som helst tack vare denna orkeslöshet jag spottar ur mig inlägg på detta vis.
Jag insåg förut att jag inte medicinerat mig själv på två dagar, men trots läkarens hot om att jag kommer bli sjuk om jag slutar mår jag prima på hjärtfronten. Han kanske syftade på ett mer långvarigt stopp. Hur som helst känns ett sjukhusbesök nästan efterlängtat ibland. Att få ligga där och bli ompysslad. Jag kanske romantiserar lite från tiden då jag låg på barnavdelningen och alltid fick eget rum för att slippa de små kidsen. När jag blev äldre och hamnade på hjärtavdelningen fick jag oftast dela rum med två gnälliga kärringar. Ibland någon söt tant, men oftast var de gnälliga. Jag gnällde inte, jag bad bara om mer saft. En gång övertalade mamma läkaren att låta henne ta med mig ut på en promenad. Hon körde runt mig i rullstolen och hennes ovana att hantera fordonet höll på att slänga ner mig på marken vid varje trottoar och vi tyckte det var fantastiskt roligt. Det var ju verkligen ingen spännande upplevelse egentligen, jävlar vad någon vecka i en säng med sladdar på kroppen kan göra med en. Jag tar nog en tablett och håller mig frisk iallafall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar