Bitter vs. lycklig

Idag när jag stod och smådansade medan jag tittade på saker i en affär gav en tant mig en väldigt sur och irriterad blick och jag gav henne mitt bredaste leende och ett glatt "hej hej" tillbaka, varpå hon faktiskt vände sig om och gick. What the fuck betydde det? Jag kan förvisso förstå att gamlingarna blir osäkra och flyr fältet när det kommer till högljudda ungdomar, pundare och liknande, men en trevlig ung dam som inte riktigt kan stå still när hon lyssnar på synthpop? Nähedutack, någon måtta får det vara. Jag kan faktiskt inte rå för att jag vaknar lycklig och på strålande humör de flesta morgnar. Eller att Depeche Mode är så härligt svängiga att man inte kan stå still, för den delen.

Victoria anländer till Högdalen vilken minut som helst och vi ska laga mat och dricka drinkar. Vad kvällen sedan har att erbjuda återstår att se, men jag är vidöppen för allt.