Det här med att vara hypokondriker

Bara en stund efter att jag igår skrattandes gått från jobbet för att alla var sjuka utan jag sa det pang och jag blev helt sänkt. Vi gick på stan för att inhandla de sista julklapparna och hemresan kändes som en jävla jorden runt-trip. Väl hemkommen ramlade jag ihop i sängen och skakade och grät (inget känslomässigt, jag gråter bara när det kommer till dödliga tillstånd inom familjen, typ. Detta var en rent fysisk reaktion som förvånade mig något fruktansvärt.) När jag låg där fullt påklädd under tre täcken och hade galet ont i nedre delen av ryggen på ena sidan var jag inte sen att slita ner en gammal biologibok som stod på en hylla över sängen, i vilken det framgick att jag hade både den ena och andra njursjukdomen och förmodligen skulle behöva dialys resten av livet. Sen ringde Annie och sa att man mår såhär när man har feber, vilket jag hade. Nästan 40 grader. Ja jösses. Mycket ska man vara med om. Feber och allt. Haha. Nu har jag upplevt det iaf, det hade jag inte gjort innan. Inte i vuxen ålder, hur som helst. Nu ska jag bädda ner mig och göra det man ska när man är sjuk - äta chips, dip, cola och kolla på film.