Sist jag hade hjärnskakning var nog den där gången när jag fick en gunga i huvudet på lekplatsen bakom vårt hus. Mamma hörde mig skrika och spang genast dit, men jag hade hunnit lämna scenen och var spårlöst förvunnen. Efter panikartat letande i området fann hon mig slutligen i min säng, som jag gått hem och krupit ner i för att sova.
Jag har nu hjärnskakning i vuxen ålder, vilket känns fånigt. Är inte detta en åkomma hemmahörande i barndomen? Hur som helst så får läkaren, som jag träffade tidigare idag och som just ringde min mobil för att höra att jag inte mår sämre, 10 brödrostar av tio möjliga. Det kan hon väl va värd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar