Så att säga

Min bättre hälft och jag.

Jag och min bättre hälft.

Och en onsdag.

Så att säga.

Nicht

Jag har inga problem med råttor som sådana, men att snubbla över den största i kommunen precis när man stiger ut genom porten känns....onödigt.

Suspekt..?

Efter det tidigare inlägget känns det aningen olustigt att någon inte bara ringde på min dörr vid en ganska sen timme ikväll utan dessutom satte en nyckel i mitt lås och försökte vrida om. Personen försvann ut genom porten och in i en väntande bil innan jag hann få någon förklaring till beteendet, men det finns säkert en god sådan. Jag har dock inte kommit på någon som känns självklar än....

Favorit i repris

Och jag har gjort det igen. Lika fantastiskt varje gång. En natt drömde jag för övrigt att en man stod i hallen och tittade på mig när jag sov för att på morgonen inse att jag faktiskt sovit med dörren olåst. Var det det undermedvetna som talade även då, må tro?

Vad sjutton...?

Så var det det här med drömmar, hur de kan dröja sig kvar på morgonen och påverka ens känsloliv trots att man intalar sig att det bara var en dröm. Jag är övertygad om att drömmar ofta speglar hur man mår och att de är ett sätt att bearbeta känslor, men när man drömmer om sådant man inte trodde man kände och känslan som förföljer en även efter att man vaknat tycks omöjlig att skaka av sig? Bör man då inse att drömmar ibland bara är trams eller bör man inse att ens undermedvetna inte ljuger och att man kanske känner sådant man inte var medveten om?

Not cool

Jag har utvecklat något slags klaustrofobi eller panikångest som visar sig varje morgon på tunnelbanan. Den senaste veckan tycks folkmängden i vår hufvudstad ökat till det dubbla och svårigheten att få sittplats på sosseslingan likaså. Paniken gör entre i samma sekund som jag inser att jag är en av de som måste stå och trängas i den allt för smala vagnen och jag hetsar av mig alla ytterkläder innan det blir så trångt att även den möjligheten försvinner. Detta till trots dröjer det inte länge förrän kallsvetten och klumpen i bröstet tar över och jag får lägga all koncentration på att andas långsamt och intala mig själv att jag är framme snart.
Fler tåg till folket, säger Karåhla.

Chips-tips 1.0

Trots att dessa ugnsbakade chips inte innehåller några potatis, vill jag rekommendera dom. Härligt crispiga och en fin variation till de vanliga sourcream & onion (där köper jag dock Estrellas). Dippar gör du i tzatziki, förstås.

When Satan left

Jag har länge känt mig stressad över situationen i min garderob, som varit full av plagg jag inte använt på år och dar. Jag är fruktansvärt dålig på att rensa bland mina tillhörigheter, jag har en fånig tendens att bli nostalgisk över minsta pryl och får lätt för mig att jag kommer ångra besluten jag fattar om vad som ska behållas och vad som ska bort. Igår tog dock min bättre hälft Katja sin roll som beslutsfattaren i vår relation på allvar och slog sig ner i min soffa medan vi gick igenom plagg efter plagg. Två överfulla sopsäckar och jag vet inte hur många "åh, den här hade jag på mig när..." senare känner jag mig betydligt friare. Prylar är ett Satans påhitt.

Den om att blicka tillbaka....

Den 7 september för två år sedan var en söndag och Katja och jag hade vår obligatoriska söndagsmiddag. Vi hade planerat att göra grönsaksgratäng men var bakis och köpte istället pizza och falafel som vi åt på hennes golv. Jag konstaterade att det var skönt att det var höst och vardag och att dessa fantastiska rutiner var tillbaka.

Idag är det söndag den 5 september och jag har ätit söndagsmiddag hos Katja. Vi är inte bakis (jag steg de facto upp klockan 8), vi åt grönsaker i ugn och sesamnuggets med tzatziki vid köksbordet och vilade sedan middag. Jag konstaterade att det är skönt att det är höst så att man blir sådär härligt trött relativt tidigt om kvällarna, i kontrast till sommarens sena nätter.

Två år senare. Två år äldre.