Tack och lov..

Jag försöker skriva om en händelse jag var med om idag, men trots att det hände i eftermiddags och trots en peppande storebror som uppmanar mig att stå på mig och inte lyssna på vad andra säger, hur svårt det än är ibland, har jag inte lyckats skaka av mig vreden. Det är frustrerande eftersom jag värdesätter min annars ganska goda förmåga att inte låta andra människor påverka mitt humör. Kanske har min smärtande visdomstand ett finger med i spelet, kanske har jag helt enkelt en väldigt tydlig gräns för vad som känns okej och inte. Och tack och lov för det, kanske?