Nej till våldsamheter på dansgolvet

Igår skulle jag besöka Spy bar för första gången i mitt liv, men gick istället på Katjas 25-årskalas. Det var kul, jag har saknat att sitta på hennes matta och spilla vin. Nu drack jag förvisso öl igår då jag var rädd att rödvin skulle spä på min konstanta huvudvärk, men trevligt var det hur som helst. Vi gick ut på en lokal i Hornstull och en annan kvinna trampade på mig. Det var ingen big deal, men jag blev halt och förstår inte riktigt poängen med att liksom kasta sig fram och tillbaka och sätta armbågar i ryggen på andra. Nog för att jag tycker man ska släppa loss, men det innebär inte att man inte kan ta hänsyn till andra människor. Nej till våld. Nåväl. Livet går vidare. Mitt med en svullen tå.

På hemvägen mötte jag tidningskillen jag brukar möta när jag går till jobbet. Nickade lätt som hälsning och njöt av att få gå och lägga mig istället för att gå till jobbet.

Old lady

Jag funderar på att börja gå på vattengympa. Hur jävla kärring är inte det? Och den självklara följdfrågan; måste jag duscha med alla tanter efteråt? De få gånger jag tvättat min kropp på badhuset i vuxen ålder har jag mått lite smått dåligt efteråt. Legat i fosterställning och sedan gråtandes skrubbat mig ren. Sådär ni vet.

Jag berättade nyss om min idé för Ingela över telefon och hon nämnde att det även är hennes mammas val av fysisk aktivitet. När jag sedan hörde mig själv försvara mitt val med argumentet "det är skonsamt för knäna!" kände jag att jag är en kärring. Låt så vara, då.

Tack och lov..

Jag försöker skriva om en händelse jag var med om idag, men trots att det hände i eftermiddags och trots en peppande storebror som uppmanar mig att stå på mig och inte lyssna på vad andra säger, hur svårt det än är ibland, har jag inte lyckats skaka av mig vreden. Det är frustrerande eftersom jag värdesätter min annars ganska goda förmåga att inte låta andra människor påverka mitt humör. Kanske har min smärtande visdomstand ett finger med i spelet, kanske har jag helt enkelt en väldigt tydlig gräns för vad som känns okej och inte. Och tack och lov för det, kanske?

Karolina + Kate = sant

Jag gör ett sista återupplivningsförsök här, det känns som bloggen håller på att dö. Datorn ligger allt som oftast i en låda, dvd:n är avstängd nu när säsong åtta tagit slut och jag finner istället min ro i att ha höra skivspelaren snurra, låta Kate Bush's röst strömma in i öronen tills de nästan börjar blöda och bara vara. Det tänker jag fortsätta med nu.

Smärta

Jag har så ont i min arma kropp så jag inte vet hur jag ska överleva kvällen. Hu.

Va?

Jag förstår inte den här bilden. Detta har inte skett. Ska det föreställa den sista måltiden? Och varför har Krycek bara en handske på sig? Vem är blondinen? Frågorna haglar.

Högdalen

Förra veckan gick jag bort till second hand-affären som ligger på vägen mellan Högdalen och Rågsved. Det är en sådan där redig second hand-affär där det finns en massa skit, men de få guldkorn man hittar är billiga. Den glade butiksägaren, född, uppvuxen och fortfarande bosatt i Högdalen, berättade om slutet av sjuttiotalet, då de gick över bron till Rågsved och tittade på Ebba Grön som spelade på Oasen, och jag kände att jag befinner på rätt plats vid fel tidpunkt. Högdalen är inte så spännande nu för tiden. Det mest spännande jag vet är att köpa mat i Högdalsgrillen. Oavsett vad man beställer får man något helt annat och man står liksom lite spänd och väntar på sin överraskning. Och så har de ju så fräcka spotlights i olika färger.

Ett livstecken

Det har varit väldigt dött här senaste veckan och jag vet själv hur tråkigt det är med bloggar som inte uppdateras. Det har inte handlat så mycket om att mitt liv varit innehållslöst som om brist på tid och ork. Kanske också lite om det här med ensamtid, för trots att jag träffat vänner och fått saker gjorda, så har jag haft ett enormt behov av att vara ensam. Kanske har det med det faktum att jag fått en ny säsong av Arkiv X att göra, kanske beror det på något annat. Det känns inte som jag behöver fundera så mycket över det, utan bara ta det för vad det är. Och så har jag insett att Arkiv X emellanåt kan anses vara min hobby och att mitt förhållande till serien inte är riktigt sunt, men jag tror det kvittar det också. Det är ju bara underhållning. Och med det sagt vill jag tillägga att säsong åtta, trots Mulders försvinnande, verkar vara en av de bättre säsongerna. Jag har bara sett åtta avsnitt än, men det ser lovande ut.

Efter många om och men fick jag tag på det här fruktfatet, som jag är väldigt förtjust i. Kärlek vid första ögonkastet existerar.

Den om örtbiffen

Finns det något mer irriterande än när man kommer hem på natten, hungrig som ett äckel, och tappar sin örtbiff på mattan?

I want to belive

Jag blev nästan tårögd när Scully la ner Mulders namnskylt i skrivbordslådan och deklarerade att Agent John Dogget nu fick ha skrivbordet som sitt. Inte riktigt alright, tänkte jag. Det känns lite som att någon dött och man inte får tycka om någon annan istället. Det vore så mycket enklare om inte Doggett visat sig vara en riktigt sympatisk karl som fixar biffen när en sekt inplanterar något slags orm i Scullys ryggrad. Doggett sliter helt enkelt ut ormen ur Scullys arma kropp och det vet vi ju, att det är så man ser skillnad på en bra och en dålig karl. Hur som helst så verkar säsong åtta faktiskt riktigt bra, trots mina ganska starka och förvirrade känslor kring David Duchovnys avhopp.

Och så var det det här med SJ. Igen.

Det är nästan så jag skrattar lite åt min naivitet när jag faktiskt trodde jag skulle komma hem i tid, ta en dusch och titta på första avsnittet på säsong åtta innan jag somnade. Vi var ju bara en timme ifrån vår slutdestination, det var så nära att de faktiskt fixade det! Då kom det obligatoriska signalfelet och vi fick köra tillbaka samma väg som vi kom, i 40 knyck. Tre timmar och en taxiresa senare klev jag hur som helst innanför dörren, utan den minsta ork att vara upprörd.

Det är svårt, det här med SJ, för vad kan man göra? Trots att jag var gång hävdar att det får vara nog, att jag väljer andra sätt att resa i fortsättningen, så är inte alltid buss ett alternativ, och hur bär man sig då åt? Herre, vad SJ och banverket skulle må bra av lite hälsosam konkurrens....