No no no....

Jag har nu nått till den punkten då jag helst av allt vill ställa in resan. Slippa flyga och slippa denna rädsla. Jag hittade ett fyra i rad i reseformat hemma hos mamma och pappa, det var mitt när jag var liten, och det är nu nerpackat i handbagaget och Jenny har lovat att spela med mig hela vägen om så behövs. Förhoppningen är att min tävlingsinstinkt ska ta fokuset från flygningen. Gud, jag behöver en martini för att lugna nerverna.

Kontroll i Stockholm

När killen på ICA tidigare ikväll frågade om jag ville att han skulle dela upp maten Ingela och jag köpte på två kvitton kände jag mig en smula... ja, som att mitt liv är så inrutat och förutsägbart att till och med personalen på den lokala ICA-butiken vet hur jag ska bete mig. Anledningen till frågan var att han noterat att Jenny och jag ofta handlar mat där och varje gång försöker dela upp varorna på rullbandet så att vi betalar lika mycket var. Med varierande resultat. Kanske borde jag börja handla på Konsum. Leva lite.

The Road

Smått utmattad och en smula bakis spenderade jag hela gårdagen hemma. Jag passade på att sova, läsa och hyra Vägen. En underbar film om undergången så som man tänker att den skulle se ut. Min enda ånger idag är att jag inte läste boken först. Är det en meningsfull idé att göra det efter att man sett filmen? Sandra?

Leaving on a jetplane

Jag har noterat att jag ett par veckor innan varje flygresa utvecklar en besatthet kring vad jag ska äta för frukost den aktuella dagen. Jag vill minnas att jag ganska tidigt började dividera med Sandra om vad vi skulle ha på baguetterna innan senaste Paris-resan och jag började redan för två veckor sedan på ett allvarsamt sätt gå igenom frukostalternativ inför Rom-resan med Jenny. Jag känner en stark motvilja mot att flyga och är i princip livrädd. Amatörpsykologen i mig säger att mitt fokus på frukosten är ett försök att glömma vad som väntar mig - en säker krasch mot döden. Emellanåt påminns jag dock om flygresan och grips av fullständig panik. Jag skulle förstås enkelt kunna undvika detta genom att helt enkelt låta bli att flyga, men jag kan inte riktigt se tjusningen med ett sådant liv. Att få se andra delar av världen är trots allt värd all rädsla.

Is this goodbye?

När jag var i Småland härom helgen pratade min mamma om någon artikel hon läst om drömmar och om hur människan i sina drömmar bearbetar verkligheten. När Jenny en stund senare ringde och berättade att hon drömt att hon var hemma hos mig för att titta på Arkiv X men inte kunde se tv:n då hela min lägenhet var fylld med lådor fulla med chips från golv till tak, insåg jag att det kan vara på tiden att jag tar tag i mitt enorma beroende av chips.

Mulberry road

Jag kunde verkligen inte bry mig mindre om designers och märken osv när det gäller kläder. Jag står som ett frågetecken när människor berättar att de köpt ett plagg för en saftig summa pengar från en viss designer och jag har inte lyckats uppfatta om den väl tilltagna prislappen ger ett plagg så mycket snyggare än andra eller om den ger status inom modearenan. Det finns dock ett undantag; fina väskor. Mitt hjärta tog ett glädjeskutt när jag snubblade över en gammal Mulberry på Myrorna igår. Det har hänt mig en gång innan och reaktionen var densamma; total glädje. Jag fullkomligt älskar fina väskor av god kvalitet, som efter 20 år i tjänst har en snygg slitning på skinnet men i övrigt är som ny. Känslan av att stoppa mina tillhörigheter i en sådan när jag går hemifrån är fantastisk. Jag undrar dock om det skulle vara lika fint om jag faktiskt betalat den förmögenhet den skulle kosta ny istället för de ynka hundralappar jag gav till Frälsningsarmén?