När de ringde från Com Hem häromdagen och frågade vilka tv-kanaler jag har kunde jag inte alls svara på frågan. Jag hade precis beslutat mig för att säga upp alla kanaler eftersom jag aldrig tittar, när jag upptäckte att jag av någon anledning har tv4 Fakta. Det är fantastiskt att alltid ha en dokumentär att se på! Jag älskar sådana som handlar om sekter, massmördare, Hitlers livvakter och det är just sådana de ofta visar. Ondska. Nu hamnade jag dock framför en som handlade om en bebis som opererade hjärtat och jag grät ögonen ur mig. Det var hjärtskärande att se detta lilla liv - och kanske framför allt att se hennes föräldrar. Jag kände deras oro och panik som vore den min egen.
Jag insåg att det är väldigt underligt att jag egentligen aldrig var varken orolig eller rädd när jag hamnade på sjukhus för att mitt hjärta inte funkade som det skulle. Jag var 13 eller 14 år och fullt medveten om vad som händer om hjärtat slutar funka helt, jag borde väl varit skräckslagen? Men jag kan verkligen inte minnas att jag brydde mig speciellt mycket alls. Jag kan däremot minnas oron i mina föräldrars blickar, och kanske är det så det är? Det är värst för de anhöriga? Hur som helst så känns det, efter år av undersökningar, ingrepp och sjukhusvistelser, fortfarande ganska overkligt att jag har fel på hjärtat. Och det känns en smula orättvist att behöva lägga tusenlappar varje år på medicinering och läkarbesök. Och att jag fick sluta spela fotboll, trots att det var det viktigaste i mitt liv. Och att inte få utöva yoga eller åka fritt fall på Gröna Lund. Det sistnämnda skulle jag iofs inte gjort ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar