Two loves

Klockan är halv tolv, jag sitter med en examinationsuppgift som inte är av denna värld och en flaska rött. Himla fint ändå. Imorgon tänker jag skolka från föreläsningen, vilket tar emot då jag trots att jag önskar att jag var wild and crazy är en ganska ordentlig ung kvinna som går på samtliga föreläsningar och seminarier. Litteraturen kan jag dock slarva med, varför jag nu sitter smått förvirrad och inte lyckas reda ut mina forskningsfrågor med hjälp av mina teoretiska perspektiv och centrala begrepp. Jag har dock goda förhoppningar om att jag ska reda ut det hela imorgon.

Jag har tänkt lämna in x-uppgiften på torsdag för att gå på sommarlov och åka till mamma och pappa i Småland. I Småland har jag nu för tiden bara mina föräldrar, mormor och morfar och min kusin/kära vän Sandra. Jag har inget annat att göra än att träffa dessa personer och att besöka stans två (de brukade vara tre, men den bästa har stängt) second hand-affärer. Övrig tid är utan måsten och utan tider att passa. Och det är underbart. I några dagar. Sedan är det, trots att jag önskar att dessa människor fanns lite närmare, fint att komma tillbaka till mitt eget liv igen.

Pepp pepp pepp

Ikväll är det tacos och TP-afton. Jag är så jävla taggad. De andra kvinnorna är fantastiska, men chanslösa. Jag ska ta hem det här. Jag SKA ta hem det är.

Fuck it

Jag har sådär ont i halsen så jag inte kan svälja, vilket innebär alldeles för lite mat tillika energi för att fixa pluggandet. Somnade i kökssoffan, som är alldeles för liten för min långa lekamen, och vaknade inte förrän en timme senare med nackspärr och en enorm vilja att bara sova resten av dagen. Eller resten av livet.

Me and my cat

Dagens dryck: Vanilj-te

Dagens föda: Vicks blå

Dagens insikt: Min huvudvärk är tillbaka

.

Det sistnämnda är en katastrof, eftersom jag inte kan läsa när den sätter in ordentligt, och det är just läsningen som betalar min hyra. Eller, som tillåter mig att låna pengar för att betala min hyra, åtminstone.

Det sägs att katter har fler sinnen än människan, och jag är benägen att tro på detta. Så fort jag mår dåligt är Svinpäls där och ligger tätt intill, som för att trösta. Det är fint. Idag har han troget suttit vid min sida i kökssoffan, slickat mig lite försiktigt på handen och tittat frågande på mig varje gång jag rest mig för att koka mer te. Som om han undrar om allt är okej. Eller som om jag störde han i hans vila. Vilket som.

Life's good

Igår var det torsdagsöl och Sofia berättade om att hennes familj åkte på semester till Costa Rica när hon var ett år och gillade landet så mycket att de helt sonika åkte hem till Sverige, gjorde sig av med alla sina ägodelar och åkte tillbaka till Costa Rica med tomma händer och ett helt nytt liv framför sig. Jag älskar sådana historier! Jag älskar att man kan leva flera olika liv under sin livstid, jag älskar att man kan bryta upp och starta ett nytt liv på en annan plats, jag älskar att vi lever i en tid då man inte måste välja en partner och sedan leva med samma människa hela livet eller, för all del, att man kan välja att inte leva i ett heterosexuellt standardförhållande överhuvudtaget. Och jag hoppas så innerligt att jag kommer ta vara på alla dessa möjligheter, att jag kommer sitta där när jag är gammal och kunna se tillbaka på alla äventyr jag varit med om.

Och genast slår paniken in, herregud, jag är redan 25 år. Men what the fuck. Om jag har tur så har jag bara levt en tredjedel av mitt liv än och det är aldrig för sent, eller?

Torsdag is shit

Den här torsdagen har inte bjudit på mycket spänning hittills. Föreläsning, pasta pesto med körsbärstomater, fetaost och gurka samt ett antal försök att komma igång med litteraturen till kursen som började i måndags. Motviljan är enorm. Att jag dessutom ska jobba hela helgen, inklusive fredag kväll/natt och har något slags förkylning som inte bryter ut utan tycks ligga och trycka på inifrån på ett sjukt irriterande sätt men som ändå lyckas ta den mesta av min energi gör inte dagen bättre. Jag förlitar mig på att dygnets fyra sista timmar kommer väga upp för resten av dagen.

My heart will go on

När de ringde från Com Hem häromdagen och frågade vilka tv-kanaler jag har kunde jag inte alls svara på frågan. Jag hade precis beslutat mig för att säga upp alla kanaler eftersom jag aldrig tittar, när jag upptäckte att jag av någon anledning har tv4 Fakta. Det är fantastiskt att alltid ha en dokumentär att se på! Jag älskar sådana som handlar om sekter, massmördare, Hitlers livvakter och det är just sådana de ofta visar. Ondska. Nu hamnade jag dock framför en som handlade om en bebis som opererade hjärtat och jag grät ögonen ur mig. Det var hjärtskärande att se detta lilla liv - och kanske framför allt att se hennes föräldrar. Jag kände deras oro och panik som vore den min egen.

Jag insåg att det är väldigt underligt att jag egentligen aldrig var varken orolig eller rädd när jag hamnade på sjukhus för att mitt hjärta inte funkade som det skulle. Jag var 13 eller 14 år och fullt medveten om vad som händer om hjärtat slutar funka helt, jag borde väl varit skräckslagen? Men jag kan verkligen inte minnas att jag brydde mig speciellt mycket alls. Jag kan däremot minnas oron i mina föräldrars blickar, och kanske är det så det är? Det är värst för de anhöriga? Hur som helst så känns det, efter år av undersökningar, ingrepp och sjukhusvistelser, fortfarande ganska overkligt att jag har fel på hjärtat. Och det känns en smula orättvist att behöva lägga tusenlappar varje år på medicinering och läkarbesök. Och att jag fick sluta spela fotboll, trots att det var det viktigaste i mitt liv. Och att inte få utöva yoga eller åka fritt fall på Gröna Lund. Det sistnämnda skulle jag iofs inte gjort ändå.

To India with love

Jag har inte lyckats få tag på Jenny på några dagar och började fundera över om jag borde ringa polisen. Hon ringde mig dock tidigare idag när jag fortfarade låg i sängen.

Någon halvtimme senare satt jag i solen på Bondegatan och väntade på henne för att avnjuta en spontanlunch

Vilken också blev årets första lunch på uteservering

Indisk grönsaksgryta i mängder

Och enorma naan-bröd

Det är så fantastiskt att våren är här och det är fantastiskt med spontana dagar med fina vänner. Jag har alltid varit den som gärna planerar låååångt i förväg, men det brukar ändå vara det oplanerade som är bäst, så what the fuck. Jag orkar inte med ett liv som styrs av planer och en full almanacka längre. Icke!

God morgon

Jag är sådär trött att jag längtar hem redan innan jag gått härifrån och det kommer krävas en väldigt skicklig föreläsare alternativt sockerchockar de luxe för att hålla mig vaken under de tre timmar jag ska lyssna på någon som pratar om designteoretiskt perspektiv. Jag är osäker på vad det innebär och vad det har med min utbildning att göra, men jag antar att det kommer framgå under förmiddagen. Jag anar en gassande sol genom mitt smutsiga fönster och vill helst spendera dagen med en vän och en glass, men mitt enorma behov av sömn kommer med största sannolikhet stå i vägen för sådana aktiviteter. What a shame på en så fin dag.

Våren är här och jag vill slåss

Hela min tillvaro luktar vår. Fredagens fjortisfylla gör sig påmind av ett sönderslaget knä och en klänning som hänger slängd över min dörr full med gräsfläckar och hål i tyget. Gårdagens trettioårskalas lever kvar genom alla de sms i vilka jag under dagen fått förklara att det inte var jag som skickade tomma eller konstiga sms från min mobil inatt. Det var en annan festdeltagare som tyckte det var en fräck idé att inkräkta på mitt privatliv och tog sig helt sonika friheten att i mitt namn skicka meddelanden till såväl studiekamrater som kollegor och gamla bekantskaper som borde raderats ur min telefonbok för länge sedan. Jag försöker trycka ner den ilska jag känner över detta tilltag och trösta mig med att det kanske inte är mig det är mest synd om ändå. Det funkar inte, jag är pissed as hell. Jag tar en chipspåse på det.