Det är väldigt fint när man får en present och den innehåller något man inte visste existerade, men i samma ögonblick man ser prylen känner man att man måste ha. Och då har man den redan i handen. Det är förstås roligt enbart pga den faktiska saken man fått, men det som värmer mest är ju ändå att någon tänkte på en och visste att man ville ha just den saken, innan man visste det själv. Detta hände när Sandra gav mig Jonas Karlssons novellsamling Den perfekte vännen. Hon hade med stor sannolikhet min attraktion till denna granna karl i tankarna, men jag ser verkligen fram emot att läsa boken. Jag har fått för mig att han är fin och sympatisk och att hans texter ska vara detsamma.
Tack!
2 kommentarer:
Varsågod. Hoppas det känns som att det är Jonas som läser den för dig.
Jag ångrar att vi inte gick in i Notre Dame.
Sandra: han läste ur den på dramaten häromsistens. Jag borde förstås gått.
Skicka en kommentar