Hur var det nu...?

Jag tycker verkligen att missbruk av alla de slag är hemskt. En sjukdom. Jag känner med personerna som hamnat i det och inte kan ta sig ur det, jag tänker att de måste må förfärligt och undra hur sjutton det kunde gå så fel. Jag känner med deras anhöriga, för alla har de människor som älskar dom. Föräldrar, syskon, kanske till och med barn, som oroar sig varje sekund, varje dag. Som om inte detta vore nog ska de handskas med andra människors fördömande och skuldbeläggande. Men, när det går så långt att de stjäl från, och kanske till och med skadar andra, för att ha råd med sina droger, då blir jag kluven. Två gånger på kort tid har jag varit på plats när gamla människor (helt chanslösa) blivit bestulna på sina värdesaker, däribland nycklarna till deras hem, av en missbrukare här i förorten. Själv blev jag rånad på min arbetsplats av en missbrukare som behövde pengar att financiera sitt missbruk med. Jag förstår att deras kropp helt enkelt måste ha det den är beroende av, men att utsätta andra för ett brott som kan orsaka en sådan oro att de knappt vågar gå ut, gå till sin arbetsplats eller kanske rent av sova, det kan väl aldrig vara okej? Har inte dessa människor, missbruket till trots, själva ett visst ansvar att be om hjälp när det gått så långt? Kan man ställa dom till svars och bli riktigt jävla förbannad?