Blond?

Min pappa har flera gånger uttryckt sin önskan om att hans enda dotter ska trolla tillbaka sin naturliga (blonda) hårfärg. Ja, han har faktiskt gått så långt att han lovat att betala för hela kalaset. Jag tvivlar dock på att han insett exakt hur dyrt den kan bli, och även om han gjort det -kommer man sig ens för att ta emot pengar av sin föräldrar i den här åldern? Jag ser nog hellre att de unnar sig något själva för sina hårt inarbetade pengar. Hur som helst så funderar jag på allvar på att göra pappa Janne till viljes, för egna pengar. Vad tycker ni?

Ja? Nej? Den här frisyren är förstås inte aktuell. Men färgen.

Dagens tips

Ett tips till alla som, liksom jag, konfunderas över hur det allt för ofta plötsligt bara finns en strumpa kvar av det ursprungliga paret - titta i förra årets raggsockar.

Kkkkonstapel

Kommer hem från bullkalaset och möts av en konstapel som lyser med ficklampa bland träden på min gård. Går över gården och ser att några grannar står ute och pratar och tänker att "men det är väl typiskt, så jävla svensson-nyfiket, gå ut och snoka så fort det händer något" och rotar sedan extra länge efter nycklarna i väskan medan jag sneglar mot polisbilen på parkeringen....

Rulle och bulle

Igår såg jag Inglourious Bastards på bio, jag orkar inte gå loss på en recention men har man en stund över tycker jag absolut man bör gå och se den. Nu ska jag kila bort till Annie och Bryan och äta bullar och dricka saft. Jag är äckligt torr i halsen och vaknar i tid och otid om nätterna av att jag sätter i vrångstrupen och kippar efter luft tills jag blivit klarvaken och inte kan somna om, så om det inte vore för allt socker jag misstänker kommer finnas i bullarna hade jag nästan oroat mig för att somna vid bordet i afton. Jag är ingen speciellt artig person, men riktigt så lågt vill jag inte gärna sjunka.

Itsy bitsy spider

Jag har en mardröm, som jag aldrig drömt om natten men ack så ofta dagtid. Den består i princip av en vägg och ett flertal spindlar. Just det fick jag uppleva igår - tre enorma spindlar bredvid tvättstugedörren. Jag greps av fullkomlig panik och ställde mig i duschen i en halvtimme för att försöka duscha bort känslan. Kanske hjälpte det lite, men skadan var redan skedd och jag flög upp och letade spindlar på väggar och i taket ett antal gånger under natten.

För ett tag sedan fann jag en giganstisk spindel i min diskho. Det blir alltid totalt kaos i min hjärna när jag ser en spindel i mitt hem. Jag fixar inte att ta död på den, men kan heller inte lämna den. Den här gången försökte jag dränka den, men den smet ner i hålet. Jag sprutade varmvatten i tio minuer och staplade sedan porslin över hålet. Några dagar senare flyttade jag på porslinet och sprutade ännu mer vatten. Just in case. Mamma berättade om sitt trick idag. Hon använder dammsugaren för att få undan spindeln och låter den sedan stå på i en halvtimme. Därefter täpper hon igen röret. Just in case. Andra tips? Dessa fobier är djävulskap.

Frånvaro

Om jag lyser med min frånvaro här på bloggen ett tag framöver är det förmodligen för att min dator verkar sjunga på sista valsen. Då jag tycker det är fruktansvärt tråkigt att lägga pengar på elektronik ska jag lämna in den och se om de kan fixa och trixa så att den blir som ny. Jag hoppas innerligt på det.

Jag raderade precis en beskrivning av mitt känslotillstånd just nu, för det hör inte hemma här. Eller gör det?

Dagens present

Klockan är fem minuter över sovdags. Jag ligger mycket riktigt i sängen och borde lägga undan min bok, släcka lampan och blunda, men vetskapen om att andra delen av Mannen under trappan sänds om tio minuter får det att ta emot. Planen var att spela in avsnittet och se det imorgon, vid en lite tidigare timme, men åh. Så nära, så spännande... What the hell. En klok människa* menade att man ska ge sig själv en present varje dag. Inget planerat, inget speciellt. Bara unna sig något. Som att se andra delen av Mannen under trappan, trots att det är sovdags.

*Det kan vara så att det var en påhittad figur i en viss tv-serie som levde efter denna regel.

Tant

Idag blev jag kallad "tant" på jobbet. Jag tyckte det var festligt och skrattade gott. När jag nu låg här i godan ro och läste och insåg att jag har mina läsglasögon på halva näsan för att kunna se både på långt och kort håll tyckte jag inte det var så roligt längre. Kan det bli mer medelålders? Nej, jag får nog lägga lite tid (och pengar) på att hitta ett par bågar jag gillar så jag kan få mina rediga glasögon någon gång. Jag är trots allt inte ens 25 år fyllda. Den där looken håller inte.

De här glasögonen är dessutom gräsligt fula.

Hur var det nu...?

Jag tycker verkligen att missbruk av alla de slag är hemskt. En sjukdom. Jag känner med personerna som hamnat i det och inte kan ta sig ur det, jag tänker att de måste må förfärligt och undra hur sjutton det kunde gå så fel. Jag känner med deras anhöriga, för alla har de människor som älskar dom. Föräldrar, syskon, kanske till och med barn, som oroar sig varje sekund, varje dag. Som om inte detta vore nog ska de handskas med andra människors fördömande och skuldbeläggande. Men, när det går så långt att de stjäl från, och kanske till och med skadar andra, för att ha råd med sina droger, då blir jag kluven. Två gånger på kort tid har jag varit på plats när gamla människor (helt chanslösa) blivit bestulna på sina värdesaker, däribland nycklarna till deras hem, av en missbrukare här i förorten. Själv blev jag rånad på min arbetsplats av en missbrukare som behövde pengar att financiera sitt missbruk med. Jag förstår att deras kropp helt enkelt måste ha det den är beroende av, men att utsätta andra för ett brott som kan orsaka en sådan oro att de knappt vågar gå ut, gå till sin arbetsplats eller kanske rent av sova, det kan väl aldrig vara okej? Har inte dessa människor, missbruket till trots, själva ett visst ansvar att be om hjälp när det gått så långt? Kan man ställa dom till svars och bli riktigt jävla förbannad?

My log does not judge

Hemskhet, men jag är sugen på en ny omgång av Twin Peaks. Den här längtan verkar dyka upp var höst. Jag tycker inte det gör någonting.

Fan!

Jag skulle behöva någon som talade lungt och sansat till mig just nu.

Leopard

Sjukdomen jag drabbats av är bara en förkylning. En väldigt kraftig sådan med inslag av feber, men ändå bara en förkylning. Som den person med hjärtproblem jag ändå är, påverkar en infektion i kroppen mer än önskvärt. När jag tidigare i afton cyklade bort till affären, en cykeltur som jag gissar tar mindre än två minuter, var jag så slut att benen nästan vek sig under mig. Är det så gamlingar känner? Om så är fallet borde jag verkligen höja min tolerans för dessa.

Det var inte detta jag skulle komma till, utan att luften var så underbart frisk. Kanske för att jag legat inne ett par dagar, men förmodligen för att hösten är här. Det är bra för då får jag snart använda min höstjacka. Den är leopardmönstrad. De som kännt mig länge kan intyga att jag alltid älskat leopard (Sandra?), men tyvärr är det ju så att det är först när plagg är på modet som man hittar granna exemplar. Just detta fick mig att tveka lite till inköpet, men så insåg jag att det var trams av mig att låta modet påverka vad jag har på mig och inte. Det här inlägget är meningslöst, jag feberyrar nog.

Min granne Kwådd

En gång, efter en jobbig natt med ovanligt mycket skrik nerifrån, ringde jag min hyresvärd och bad att få lämna in ett klagomål. Det fick jag inte, men jag fick gärna komma med "synpunkter". Jag kom så med en "synpunkt", och efter detta fick jag för mig att min granne fått nys om det hela och att han även skulle vara fullkomligt galen. När jag såg Mannen under trappan i söndags och Kwådd i slutet kom flygandes mot dörren när Fredrik tittade ut genom titthålet insåg jag att det är precis vad jag förväntar mig av min granne. Fullkomligt idiotiskt, jag vet. Och kan man ens heta Kwådd?

Jord skall du åter bli...?

Jag har de senaste åren verkligen menat att få ordning på det här med vad som ska hända med mig om jag lämnar in. Eller när, givetvis. Mest för att göra det enkelt för de jag lämnar efter mig, för att de ska slippa fundera över hur jag ville ha det. Men trots att det känns viktigt orkar jag aldrig riktigt sätta mig ner och verkligen tänka igenom det hela. Det är så många beslut att fatta och mig kvittar det ju egentligen, jag kommer ju ändå vara död. Härligast vore väl att få sin aska spridd på ett trevligt ställe (för guds skull inte i vatten!), men jag gissar att man inte får sprida aska var som helst i sverige. Vad ska det föreställa för trams?

Karljävel

Jag är en hårsmån från att gå en trappa ner och säga ett par väl valda ord till mig granne. Kanske till och med ta till våld. Jag förstår inte riktigt vad det är för fel på karln, kanske har han helt enkelt inte hängt med i utvecklingen och tror att han måste skrika så högt han bara kan i telefon för att personen i andra änden ska höra honom. I själva verket tror jag dock bara han är smått korkad och har missat allt vad hänsyn till andra heter. Och ja, jag är sjuk och väldigt lättretlig, men jag är minst sagt trött på hur han håller mig vaken om kvällar och nätter och överröstar varenda film jag tittar på med sitt eviga gapande. Åh.

Uppdatering 44 minuter senare: gubbjävel!

Luck?

När jag diskade tappade jag tre glas, och inte ett enda gick sönder.
Jag kanske borde springa ner och köpa en lott.