Hur tänker man?

Jag har varit lite upprörd idag, över hur en del människor bemöter en när man berättar att ens förälder har en svår sjukdom. Jag undrar verkligen exakt vad jag i det läget får ut av en skräckhistoria om den aktuella sjukdomen? Hur tänker man när man anser det lämpligt att slänga ur sig ett "min faster har den sjukdomen och hon kan varken gå eller prata och blaha blaha och hennes liv är så meningslöst att hon skulle skjuta sig i huvudet - om hon bara kunde lyfta sin arm så högt"?

Om någon berättar en jobbig sak för mig tänker jag att personen förmodligen har funderat över det hela, mår dåligt över det och behöver lite pepp. Jag tänker att eftersom personen oroar sig vet den precis hur illa det kan gå utan att jag slänger det i ansiktet på den, så även om jag hört hur många hemska historier som helst om ämnet väljer jag att berätta en bra, som inte alls behöver sluta så illa. För sådana finns också. Verkligen, kan någon förklara varför man väljer att berätta något annat?

Nej, nästa gång någon är så okänslig och utnyttjar jobbiga saker i mitt liv för att vädra sitt behov att prata hemskheter tänker jag inte be den vara tyst med en trevlig ton, utan slänger ur mig ett hälsosamt "håll käften för helvete!".