Mr Blue sky

På min gamla blogg stod för exakt tre år sedan att läsa:

Var hälsad
Jag gick ut på balkongen, och GUD. Åh. Jag har inga strumpor i skorna. Hoppas jag inte fryser. Imorgon ska jag träffa Erika. Det blir fint. Micke är hemma. Jag ska träffa honom också.
2007-mar-26 @ 13:36

Att gå utan strumpor i skorna har inte varit aktuellt idag, men man har definitivt fått känslan av att vi är en god bit på väg. Jag höll nästan på att köpa en glass, så härligt kändes det.

I wish I was a wild west hero

För något halvår sedan:

Tidigare idag:

Tänk att det dröjde 23 år innan jag vågade mig på något annat än blondt hår. Jag har haft en härlig tid som svarthårig, men efter två år som sådan och några månader i fräcka gula nyanser, är det nu ganska fint att vara tillbaka i hårfärgen jag minns från barndomen.

När jag jämför såhär kan jag iofs känna att jag var mycket fräsigare i mörkt hår. Jaha, nähe.

En liten undran...

Folk säger alltid att "när man pluggar, då är man aldrig ledig", och nog insåg jag tidigare att så är fallet, men det var först i fredags jag insåg precis hur sant det är. Aldrig har jag njutit så mycket av en helg, och då jobbade jag ändå ena dagen. I lördags var jag dock ledig mellan avslutad och kommande kurs, och njöt av en helt oplanerad dag. Jag sov tills jag vaknade fullkomligt utvilad, åkte in till söder för långpromenad, tog en paus och slank in på 13.30-visningen av Kvinnor utan män, fortsatte min promenad och tog sedan en spontan bakis-middag med Jenny.

Nu ska jag sätta igång att läsa om svensk utbildningshistoria, för att sedan åka in till stan och gå på en rulle med Jenny, hela tiden med stressen i bakhuvudet, med vetskapen att jag borde plugga. Ni människor som är utbildade/under utbildning - lär man sig hantera denna känsla eller är man förlorad under hela studietiden?

EFTERLYSNING

Du som sitter och trycker på min plånbok någonstans i denna underbara stad - kan du lämna tillbaka den? Den är min, inte din, och jag skulle behöva den.

Vänner och bubbel

I fredags lämnade jag in min första tenta, känslan är omöjlig att förklara. Det enda som egentligen kändes aktuellt den kvällen var vänner och bubbel. Det gavs även tillfälle att besöka en bar jag velat gå till himla länge. Jag går förbi den varje gång jag går till Jenny och det är alltid något som drar mig mot den. Det var litet och mysigt och så varmt att byxorna klibbade fast mot benen, men det gjorde ingenting, för livet var härligt och Jenny fin och vinet gott. Det som skulle vara en filmkväll blev en hemmafest och utgång och hemgång.

Grattis Karolina. Good job!

Varmt välkomna.

De två uppenbara guldklimparna på bilden är förstås chipspåsen och min Twin Peaks Definitive Gold Box Edition-box. I övrigt kan man notera att bilden togs kl. 23.56 i väntan på tunnelbanan från Annie och Bryan och att man trots att kameran på min mobil saknar blixt kan se att det inte längre är någon risk att halka ner på spåret. Ett kärt återseende med asfalten och ljuset.